Igår var det en vecka sen Toya försvann från vår flock. en konstig vecka med förvirrade hundar och ledsna tvåbenta..Tack allihopa för de fina orden.. saknaden är obeskrivlig, och det är en liten tom, förvirrad flock kvar här hemma..

Folk sa till mig att "ja men den här gången blir det nog inte så farligt, det är ju iallafall en gammal hund.." Tog bort min 5 åring Jessie, Toyas dotter för 2 år sedan..

Men jag vet inte vad jag ska tycka, Toya kom till mig när jag var 10 år gammal, hon var ju som en syster.. hon har ju alltid funnits där.. det är tomt..

Hon var mammas hund från början, dom passade varandra som "handen i handsken".. Mamma tränade det mesta med Toya..Utställning, jakt, viltspår.. Jag har gått både agilitykurs och spårkurs med henne.. hon har varit med på ripjakt och agerat apportör.. och spårat skadeskjutna älgar åt jaktlag.. Hon har varit den mest personliga hund jag någonsin stött på.. och då har hon inte ens varit min från början... Hennes sätt att ta hand om allt och alla, tackla alla konstiga situationer med ro.. hon har alltid litat på oss människor och vi har då alltid litat på henne..

När jag och Jessie flyttade hemifrån så blev Toya kvar med mamma till en början, men när mamma började plugga på annan ort fick Toya flytta in till stan med oss.. då var Toya 7 år.. efter att ha varit riktigt fäst vid min mamma lämnade hon snart hennes sida och blev min på riktigt..
Kommer ihåg en av våra skogspromenader när jag var hemma och hälsade på.. alltid när mamma var med och jag ropade på dem så sprang Toya raka vägen till mammas sida.. till "hennes matte".. fast det var jag som ropat..
Men den första gången Toya riktigt visade att hon var min var när hon sprang förbi mamma i full galopp och satte sig vid mig..  Mamma tyckte det var jobbigt.. eftersom hon egentligen inte ville göra sig av med henne.. Toya var ju så speciell.. Men hon tyckte det var skönt att Toya kunde anförtro sig åt mig också, att hon hade det bra hos oss.. då mådde även mamma bättre i allt det jobbiga att behöva lämna henne..

Toya har varit en sån perfekt allroundhund.. lugn och sansad men full av liv.. av och på knapp som var helt otrolig..

Toya blev gammal.. medelåldern på flattarna säger dom är runt 9 år.. Toya blev 11 år och 6 månader.. Har sagt det att jag är glad för varenda extra dag jag får med henne, hon levde ju faktiskt på "övertid" vilken tur vi hade att hon ändå fick vara med såpass länge..
De sista året har dock gått väldigt utför.. Kroppen har sakta med säkert tacklat av, men sinnet och sättet har fortfarande varit som en valp... Det skar i hjärtat när man såg henne hamna efter på promenaderna med tjut i luftrören och benen som vissa gånger vek sig under henne.. hon gick från att vara stel i höfterna ibland till att konstant vara stel.. även frambenen tacklade av.. Glädjen fanns där och hon ville så mycket.. jämt och hela tiden.. Viljan var helt enkelt för stor för kapaciteten.. om jag hade kunnat köpa henne en ny kropp var tankar jag hade..

Efter tankar fram och tillbaka nu på slutet bestämde jag mig en morgon.. ringde till djursjukhuset för att boka tid.. vi fick en tid efter en vecka.. den veckan var hemsk.. Vi badade, apporterade dummies, åt massa god mat, och mös... Sista natten sov jag på golvet med mina småtjejer.. På morgonen tog vi med oss några dummies och åkte in mot stan.. in på rummet hade Toya med sig sin dummie.. nött i kanterna och tejpad med eltejp.. Toyas favorit.. Hon mötte veterinären i dörren med dummien i munnen.. Den lugnande sprutan kom och det sista Toya gjorde var att hon tog upp dummien från golvet och la upp den i min famn.. som så många gånger förut.. åh min älskade vän, så full av arbetsglädje och liv..

Nu har du inte mera ont, fortsätter utan smärta.. Och jag saknar dina kramar.. när du satte dig bredvid och tryckte in halsen i mitt ansikte.. sen kom dina mysljud.. ett svagt knorrande.. så kunde Toya sitta hur länge som helst tills hon sjönk ihop i famnen på en med en djup suck..

Man kunde kramas även på fjällvandring när man skulle fotograferas...